Jaa... Vad har jag gjort idag? Ingenting. Förvånad? Nej. Borde sätta mig och plugga nu. Orkar inte. Ena stunden känns det som att det är söndag och andra stunden som att det är fredag imorgon. Jobbigt.

 

Ibland är livet så jävla orättvist. Igår på träningen var det en som bara "Asså jag vill så gärna skada mig, bara för att få ligga på sjukhus, känna hur det känns". Men för faaaan!!!! Ta mitt jävla liv då för det är så jävla roligt, det är skitkul att få en skada som kommer påverka mig hela livet ut. Det är as rolig rehab som jag verkligen känner att jag vill spendera mitt liv på. Det är nästan så att jag vill skada mig igen. Hur kan man äns påstå något sånt? Okej när jag var liten så var jag också sån. Typ virade in handen i bandage och låtsades att jag hade skadat mig och sånt. Men att stå och säga något sådant till mig, lacka jag lite på. Att dra av korsbandet på BÅDA knäna är bland det värsta jag gjort. Det kanske inte låter sådär jätte big deal, men föreställ er de ni älskar mest av allt (inte familj och vänner), det ni inte hade kunnat leva utan, och bli av med det. Det suger så fruktansvärt mycket. Jag älskar idrott, har hållt på med det HELA mitt liv, följde med mamma till träningarna som 2-åring. Klart som fan det är jobbigt att helt plötsligt inte kunna röra på sig som man vill. Och jag är så rädd att jag aldrig kommer kunna träna igen om jag fortsätter men samtidigt kan jag inte sluta med det.