Jojjo, Bells och Jag i skolan för ett tag sen. Sjukt retard, but that's why you actually make it trough the day.

Övar in tal nu, har gruppredovisning imorgon på 15 minuter, om yoga. Jag vet inte riktigt varför men för varje gång jag ställer mig där uppe så blir jag bra mer och mer nervös. Borde ju för k*kens h*lvete vara tvärtom. Oj grov i mun. Man ska försöka göra det bra imorgon, så att jag kan få vara lite stolt över mig själv för en gångs skull.

Mongo-jojjo i skolan idag, men så sötis.

Kom precis hem från träningen, ska ta en snabb dusch nu och sen decka i sängen.

Körde för fort vid en fartkontroll innan. Är fortfarande rädd för att något ska hända. Men jag tror jag klarade mig. Ogillar sånt starkt, speciellt nu när man är på prövotid, blir så nojjig... Tror det är poliser överallt även om jag gör rätt. Men förutom det så kan man ju faktiskt inte klaga på att man har ett körkort, fyfan vad gött.

Detta nyår var ett bra nyår. Så fina vänner jag har!

Varit på ovanligt bra humör idag. Hatar att dagar måste skifta från bra till dåligt, varför kan det inte alltid vara bra liksom. Måste det regna för solsken? Läste ett jävligt fyndigt citat i matteboken idag haha. "i motlut går det uppåt", satt och funderade på den ett tag.

Oj såhär snygg är jag idag. Efter att ha gått upp 10 minuter innan bussen skulle gå. Streeeeessigt eller? Typ köttbulle.

Jag om min älskade syster. Hon är verkligen bäst.

Det är så sjukt ibland när man verkligen tänker efter och märker hur sjukt mycket vissa personer betyder för en. Efter att min hund var tvungen att gå bort i höstas (ja det är en big deal), så började jag tänka efter mer på vilka personer i mitt liv som gör mig till människa, till den jag är. Min hund betydde mer än vad jag trodde och det märkte jag ju när han gick bort, och det var då jag insåg att jag borde ta vara på saker och ting runt omkring mig mer. Det blev så enormt tomt utan honom. Det fanns ingen längre som trippade fram till mig på morgarna och hälsade god morgon och viftade livligt på svansen. Det fanns ingen som hoppade upp och blev helt till sig varje gång jag kom hem från skolan. Det fanns ingen längre som väntade med att äta sin mat en hel dag om inte jag var hemma. Och det värsta (vilket faktiskt är sjukt konstigt), det fanns ingen längre som "följde" med mig ut på kvällarna när jag behövde rensa tankarna, det är nog det konstigaste av allt, att jag saknar att kunna gå ut och gå med en hund. Små saker, men som skär i hjärtat, för Otto gav mig verkligen en sådan kärlek, som man behöver, som inte kräver "att ge och ta" (vad är det för uttryck anyway). 
Men till saken... Min lillasyster är just en sådan "person" som min hund. Varje dag när hon kommer hem från dagis så säger hon "hej becka" tusen gånger och springer alltid in på mitt rum och ler sådär kärleksfullt och kryper upp i min säng. Asså jag kan inte beskriva min kärlek till henne, hur sött är inte det liksom? Och jag är så arg på mig själv för att jag inte lägger ner den tiden jag vill till henne, jag har inte riktigt tålamod för barn och är så jäkla självständig, vill alltid vara för mig själv. Men i helgen blir det barnpassning. Cred till såna personer iaf!

 

Det är så sjukt mycket saker som har hänt, både bra och dåliga. Jag är i en sådan period nu där jag inte vet hur jag ska komma vidare, där jag inte vet om jag någonsin kommer kunna göra saker bättre eller om det är såhär mitt liv kommer att se ut, att det är detta jag får lära mig leva efter. Jag vet inte om mina val jag gjort har varit dem rätta eller om jag borde tänkt efter mer. Jag kan inte ens tänka längre och jag intalar mig hela tiden att jag gör rätt och att jag inte borde få ångst, yolo. Men samtidigt vet jag att det absolut inte är jag. Jag är äcklad och jag är nöjd. Jag har dem och jag har dem inte. Jag är glad och jag är ledsen. Men jag vet att mitt liv i helhet är det bästa jag någonsin har kunnat åstadkomma hittills, jag har upplevt så jäkla mycket saker som jag är så stolt över. Det är bara dem där smågrejerna som hade kunnat vara annorlunda. Du hade kunnat vara annorlunda.

Det märkligaste av allt är när någon random frågar mig varför jag ser så ledsen ut, så olycklig och mina närmaste inte ser det. Ja jag är olycklig, men varför det? Varför är jag inte nöjd då. Eller är jag ledsen? Det är bara såhär det är liksom.