Jag om min älskade syster. Hon är verkligen bäst.

Det är så sjukt ibland när man verkligen tänker efter och märker hur sjukt mycket vissa personer betyder för en. Efter att min hund var tvungen att gå bort i höstas (ja det är en big deal), så började jag tänka efter mer på vilka personer i mitt liv som gör mig till människa, till den jag är. Min hund betydde mer än vad jag trodde och det märkte jag ju när han gick bort, och det var då jag insåg att jag borde ta vara på saker och ting runt omkring mig mer. Det blev så enormt tomt utan honom. Det fanns ingen längre som trippade fram till mig på morgarna och hälsade god morgon och viftade livligt på svansen. Det fanns ingen som hoppade upp och blev helt till sig varje gång jag kom hem från skolan. Det fanns ingen längre som väntade med att äta sin mat en hel dag om inte jag var hemma. Och det värsta (vilket faktiskt är sjukt konstigt), det fanns ingen längre som "följde" med mig ut på kvällarna när jag behövde rensa tankarna, det är nog det konstigaste av allt, att jag saknar att kunna gå ut och gå med en hund. Små saker, men som skär i hjärtat, för Otto gav mig verkligen en sådan kärlek, som man behöver, som inte kräver "att ge och ta" (vad är det för uttryck anyway). 
Men till saken... Min lillasyster är just en sådan "person" som min hund. Varje dag när hon kommer hem från dagis så säger hon "hej becka" tusen gånger och springer alltid in på mitt rum och ler sådär kärleksfullt och kryper upp i min säng. Asså jag kan inte beskriva min kärlek till henne, hur sött är inte det liksom? Och jag är så arg på mig själv för att jag inte lägger ner den tiden jag vill till henne, jag har inte riktigt tålamod för barn och är så jäkla självständig, vill alltid vara för mig själv. Men i helgen blir det barnpassning. Cred till såna personer iaf!