Kom just hem, kollat på när mitt kära lag spelade match mot våra rivaler malmö. Även om dem inte ser så värst glada ut på denna bilden.. haha.. så vann dem!! Sjukaste matchen, typ värsta bråk och sånt hela tiden och vi la under med 10 poäng typ HELA matchen tills det var 5 minuter kvar och så vänder vi allt och vinner med två poäng, ocoolt eller? Blir så jävla sugen på att spela NU när jag ser detta... Så härlig känsla av att va på plan och bara köra allt vad man har och göra det man älskar. Förhoppningsvis blev jag lite mer inspirerad till att träna, känner att jag tappat hoppet lite dem senaste dagarna. Går upp och ner hela tiden, sjukt störigt. 

 

Först trodde jag bara att det var 3 månaders rehab och att jag sen skulle kunna börja springa, eller i alla fall jogga. Jag låg efter lite med tiden i början men kom i kapp senare. När jag fick reda på att det minst var 6 månaders rehab, och att jag skulle vistas med sjukgymnaster och tråkiga övningar i ett HALVÅR blev jag så himla otaggad. Samtidigt fick jag veta att det verkligen går skit bra för mig nu, att jag kommit jätte långt och att det är förvånande att jag redan kan hoppa lite försiktigt på det. Men jag känner själv att jag ändå är så jävla långt ifrån färdig. Små saker som att bara gå ner för trappan, böja mig ner för att ta saker eller stiga i/ur bilen gör ont och är jobbigt. Fattar ni hur sjukt jävla gärna jag bara vill rusa ut ur huset i träningskläder och springa och springa och springa och hoppas på att det aldrig tar slut. Jag kan inte ens simma för att det är för mycket belastning. Allt är så svårt, man kan inte va optimist men samtidigt måste man tänka positivt och hela tiden vara taggad till att träna för att öka farten. Som till exempel:

Mitt mål från början va att kunna gå helt normalt till början av Januari. Släppa kryckorna. Kunna komma till basketträningarna minst 1 gång i veckan bara för att fortfarande få känna suget och vara en del av laget.

Kryckorna kom på efterkälke och om jag ska vara helt ärlig så är det först för en vecka sedan/denna veckan som jag känner att jag verkligen kan gå, att jag slipper tänka på varenda steg jag tar. Och träningarna började jag gå till för ungefär 3 veckor sedan. Det är bra att jag är på träningarna men samtiditgt känner jag hur jävla långt jag har kvar. För det enda jag kan göra nu är stå still och kasta bollen i korgen. Hur länge kommer jag palla det psykiskt? För jag klarar ingenting annat, förutom att stå still och dribbla bollen, lite teknik och så, och så kommer det att vara ett bra tag till.

Fast det är väl fortfarande bra att jag har kvar mina mål, så att jag har något att sträva efter, så att jag kommer framåt och vet vad jag vill med allt. Idag har det gått exakt 2 månader sedan operationen (12/12/12) och jag hoppas innerligt att jag i alla fall på den 3:e månaden, kan börja småjogga och simma, det är ett väldigt stort steg men jag hoppas verkligen på det. 3 Månader senare har det faktiskt gått ett halvår, frågan är vart jag står då, juni månad. Inte hos sjukgymnasten iaf.